Meddelandet skickades, det kommer publiceras efter godkännande.
Per-Åke Gröning •
12 april 2018 15:45:13
Apropå din kommentar t debaclet i Akademien om känslorna som överträffar förnuftet kom jag att tänka på David Hume i A Treatise of Human Understanding och ”reason as slave of the passions”. Bara en tanke.
Jan Hagglun •
4 mars 2015 00:54:36
Din artikel om de fel som SD:s motståndare gör är utomordentligt bra. Själv var jag med i en grupp som kallades RS under många år. De fel inom "vänstern" du påpekar var en av de beteenden som gjorde att jag lämnade 2010. Vid ett tillfälle vände vi SD ryggen, med gott resultat. Våra ryggar mot SD innebär samtidigt en armkedja mot de anarkister som tänkt storma SD:s valmöte. De fattade surt att de aldrig skulle kunna ta sig förbi oss. Det var bara polisen som såg vad som verkligen skedde i det som verkade se. Det av media ressigerade spektakel som skulle ha utbrutit om SD hade blivit stormade låg inte i vårt intresse. Så vi satte helt enkelt stopp för det. Men din artikel var på på pricken rätt. Jag ska läsa din bok och återkomma. Med vänliga hälsningar, j.h
zacharias •
3 mars 2015 23:52:56
hör av dig!
mvh z
Mats Erik Parner •
8 juni 2014 18:52:23
Ett politiskt testamente med explosivt innehåll!
Måndagen den 5 maj anordnades en paneldebatt på Hotel Gustaf Fröding i Karlstad. Omsorgen om de äldre var det ämne som dryftades med pensionärsorganisationerna (SPF och PRO), en rad studieförbund, landstinget och Region Värmland som huvudarrangörer. Till debatten hade representanter för de politiska partierna bjudits in – med ett viktigt undantag: Sverigedemokraterna hade fått nobben. Det ursäktades föga övertygande med att SD inte är att betrakta som ett ”demokratiskt” parti. I och för sig är det glädjande att ledamöterna i den beslutande samrådsgruppen misstror Sverigedemokraterna; det gör också jag. Men det betyder ju inte att partiet kan förbigås i ett sammanhang som det nyss beskrivna, än mindre att det hux flux kan stämplas som odemokratiskt. SD har i åratal bekänt sig till den politiska demokratin. Partiet finns representerat i våra parlamentariska församlingar och har i de flesta opinionsundersökningar 8-10 procent av väljarkåren bakom sig. Det är till dessa omständigheter man, som beslutsfattare, har att förhålla sig. Tyvärr vet jag inte hur orden föll när Sverigedemokraterna avspisades. Men jag misstänker att de edsvurna i det hjärngäng, den samrådsgrupp, som gjorde tummen ner i alltför hög grad lät sig styras av sina känslor. Man talar om grupptänkande och gruppanpassningsstress inom psykologin, och med SD på agendan torde risken för såväl det ena som det andra ha varit hög. Nej, ingen i samrådsgruppen ville dalta med rasister! Då skulle vars och ens självrespekt försvinna. I stället gällde det att stå upp för alla människors lika värde. Säkert fick SD kalla handen i bästa välmening. Men haken är att beslutet råkar vara kontraproduktivt. Följderna blir helt enkelt andra än de kalkylerade. Ja, SD får martyrstatus och därigenom, ironiskt nog, ännu fler anhängare. I politiska kontexter blir känslostyrda beslut oftast dåliga. Jag anser mig få kraftigt eldunderstöd för den här uppfattningen i en nyutgiven bok av legitimerade psykologen och filosofie doktorn Claes Wallenius. Den heter Människans illusoriska rationalitet – om kampen mellan känsla och förnuft i samhälle och politik (Norlén & Slottner). Det är ett utsökt arbete, där författaren med tålamod och varsam hand lotsar sin publik i kompassnålens riktning, alltmedan dennas – publikens – invändningar successivt tystnar. Det är fr. a i spänningsfältet mellan (så kallad) instrumentell rationalitet och emotionell rationalitet som Claes W opererar. Den förra rationaliteten är alltid kopplad till ett visst mål – vill man reducera sin vikt, så krävs i princip motion och sundare kostvanor – medan den senare förknippas med handlingar, som tillfredsställer ens känslomässiga behov: jag ber Sverigedemokraterna dra dit pepparn växer och känner mig omedelbart god, ädel och allmänt framstegsvänlig. Nu om inte förr måste väl Gud Fader ha reserverat plats åt mig uppe i himlen… Åren 2002-2010 innehade Wallenius posten som styrelseordförande i Karlstads Bostads AB, 2006-2010 verkade han som kommunalråd på heltidsbasis, och 2008-2012 satt han i Vänsterpartiets styrelse på riksnivå. Sina delvis motsägelsefulla erfarenheter från dessa hektiska skeden redovisar han öppet i sin bok och analyserar, i det ena ärendet efter det andra, varför det slutligen ”gick snett”. Så långt kan texten läsas som ideologisk memoar eller som politiskt testamente. Utan ett spår av bitterhet kritiserar Wallenius sitt eget parti i termer som inte är vanliga bland vänsterpartister. I stället är de närmast sensationella. T ex anser CW att hans partivänner rent allmänt har en alltför undfallande och troskyldig inställning till islamismen – alltså till företeelser som regimerna i Iran och Saudiarabien, vidare till egyptiernas muslimska brödraskap, palestiniernas Hamas, afghanernas talibaner o s v – och att denna naiva syn på islamismen tidigare motsvarades av en lika naiv och blåögd syn på diktaturerna i östblocket. Sant är i och för sig att kritik förekommer – och förekom. Men den är/var i allt väsentligt pliktskyldig och utan skärpa. ”Ljusmanifestationer och appellmöten för de närmast sörjande” är andra fenomen som Wallenius nagelfar i lätt sarkastiska vändningar. Inte heller Earth Hour har i CW någon pålitlig vän. Förändringspotentialen är här, menar han, lika med noll. Estonia-katastrofen, svenska soldater i strid, mordet på statsminister Palme, den politiska terrorismen, religiösa sekter, Israel-Palestinakonflikten och åtskilligt annat tas upp i Claes W:s bok, men allt detta görs ifrån bestämda utgångspunkter. Förnuftet och känslan är de båda poler som resonemanget konsekvent fluktuerar mellan. Som läsare tvingas man ideligen reflektera över den egna föreställningsvärlden och över sina politiska och filosofiska utgångspunkter. Väl framme i slutkapitlet är man inte riktigt densamme som när läsningen påbörjades. Kanske är det så att vi (många av oss…) tenderar att överskatta värmen och styrkan hos våra känslor. Vi tror att starka känslor är en tillgång, inte minst i politiska sammanhang, och vi sätter gärna likhetstecken mellan känsla och medkänsla. Det är nog klokt att snarast upphöra med det. Palmes mördare var troligen känslostyrd. Anders Behring Brevik var det i hög grad, både på Utöya och i rättegångssalen. Exemplen kan lätt mångfaldigas.
mvh
z
Måndagen den 5 maj anordnades en paneldebatt på Hotel Gustaf Fröding i Karlstad. Omsorgen om de äldre var det ämne som dryftades med pensionärsorganisationerna (SPF och PRO), en rad studieförbund, landstinget och Region Värmland som huvudarrangörer. Till debatten hade representanter för de politiska partierna bjudits in – med ett viktigt undantag: Sverigedemokraterna hade fått nobben. Det ursäktades föga övertygande med att SD inte är att betrakta som ett ”demokratiskt” parti.
I och för sig är det glädjande att ledamöterna i den beslutande samrådsgruppen misstror Sverigedemokraterna; det gör också jag. Men det betyder ju inte att partiet kan förbigås i ett sammanhang som det nyss beskrivna, än mindre att det hux flux kan stämplas som odemokratiskt. SD har i åratal bekänt sig till den politiska demokratin. Partiet finns representerat i våra parlamentariska församlingar och har i de flesta opinionsundersökningar 8-10 procent av väljarkåren bakom sig.
Det är till dessa omständigheter man, som beslutsfattare, har att förhålla sig.
Tyvärr vet jag inte hur orden föll när Sverigedemokraterna avspisades. Men jag misstänker att de edsvurna i det hjärngäng, den samrådsgrupp, som gjorde tummen ner i alltför hög grad lät sig styras av sina känslor. Man talar om grupptänkande och gruppanpassningsstress inom psykologin, och med SD på agendan torde risken för såväl det ena som det andra ha varit hög. Nej, ingen i samrådsgruppen ville dalta med rasister! Då skulle vars och ens självrespekt försvinna. I stället gällde det att stå upp för alla människors lika värde. Säkert fick SD kalla handen i bästa välmening.
Men haken är att beslutet råkar vara kontraproduktivt. Följderna blir helt enkelt andra än de kalkylerade. Ja, SD får martyrstatus och därigenom, ironiskt nog, ännu fler anhängare. I politiska kontexter blir känslostyrda beslut oftast dåliga.
Jag anser mig få kraftigt eldunderstöd för den här uppfattningen i en nyutgiven bok av legitimerade psykologen och filosofie doktorn Claes Wallenius. Den heter Människans illusoriska rationalitet – om kampen mellan känsla och förnuft i samhälle och politik (Norlén & Slottner). Det är ett utsökt arbete, där författaren med tålamod och varsam hand lotsar sin publik i kompassnålens riktning, alltmedan dennas – publikens – invändningar successivt tystnar. Det är fr. a i spänningsfältet mellan (så kallad) instrumentell rationalitet och emotionell rationalitet som Claes W opererar. Den förra rationaliteten är alltid kopplad till ett visst mål – vill man reducera sin vikt, så krävs i princip motion och sundare kostvanor – medan den senare förknippas med handlingar, som tillfredsställer ens känslomässiga behov: jag ber Sverigedemokraterna dra dit pepparn växer och känner mig omedelbart god, ädel och allmänt framstegsvänlig. Nu om inte förr måste väl Gud Fader ha reserverat plats åt mig uppe i himlen…
Åren 2002-2010 innehade Wallenius posten som styrelseordförande i Karlstads Bostads AB, 2006-2010 verkade han som kommunalråd på heltidsbasis, och 2008-2012 satt han i Vänsterpartiets styrelse på riksnivå. Sina delvis motsägelsefulla erfarenheter från dessa hektiska skeden redovisar han öppet i sin bok och analyserar, i det ena ärendet efter det andra, varför det slutligen ”gick snett”. Så långt kan texten läsas som ideologisk memoar eller som politiskt testamente.
Utan ett spår av bitterhet kritiserar Wallenius sitt eget parti i termer som inte är vanliga bland vänsterpartister. I stället är de närmast sensationella. T ex anser CW att hans partivänner rent allmänt har en alltför undfallande och troskyldig inställning till islamismen – alltså till företeelser som regimerna i Iran och Saudiarabien, vidare till egyptiernas muslimska brödraskap, palestiniernas Hamas, afghanernas talibaner o s v – och att denna naiva syn på islamismen tidigare motsvarades av en lika naiv och blåögd syn på diktaturerna i östblocket. Sant är i och för sig att kritik förekommer – och förekom. Men den är/var i allt väsentligt pliktskyldig och utan skärpa.
”Ljusmanifestationer och appellmöten för de närmast sörjande” är andra fenomen som Wallenius nagelfar i lätt sarkastiska vändningar. Inte heller Earth Hour har i CW någon pålitlig vän. Förändringspotentialen är här, menar han, lika med noll.
Estonia-katastrofen, svenska soldater i strid, mordet på statsminister Palme, den politiska terrorismen, religiösa sekter, Israel-Palestinakonflikten och åtskilligt annat tas upp i Claes W:s bok, men allt detta görs ifrån bestämda utgångspunkter. Förnuftet och känslan är de båda poler som resonemanget konsekvent fluktuerar mellan. Som läsare tvingas man ideligen reflektera över den egna föreställningsvärlden och över sina politiska och filosofiska utgångspunkter. Väl framme i slutkapitlet är man inte riktigt densamme som när läsningen påbörjades.
Kanske är det så att vi (många av oss…) tenderar att överskatta värmen och styrkan hos våra känslor. Vi tror att starka känslor är en tillgång, inte minst i politiska sammanhang, och vi sätter gärna likhetstecken mellan känsla och medkänsla. Det är nog klokt att snarast upphöra med det. Palmes mördare var troligen känslostyrd. Anders Behring Brevik var det i hög grad, både på Utöya och i rättegångssalen. Exemplen kan lätt mångfaldigas.
Mats Parner
Grattis!